hamburgertallrik

Sibylla Meriten är inte ett vanligt Sibylla. Man har som ett av ytterst få Sibylla-hak lyckats erhålla serveringstillstånd, vilket gör att du här kan få ett dåligt rödvin, men fram för allt det viktigaste; som ju är starköl.

Vi beställer dagens meal (59:-), den senaste tidens flaggskep hos Sibylla: Pepper Cheese Bacon Meal. (Av menyn framgår inget av dåtida stoltheter som tunnbrödrulle och mosbricka). Gillar du hamburgare har du säkert ätit på Sibylla förut. I nöd eller lust håller de vad de lovar. Det är en slabbig burgare, med massor av sås, du äter den fort för att den inte ska falla sönder. Smaken är god, även om jalapenño är den överskuggande smaken. Köttet är helt enligt förväntan och kräver ingen utvikning. Pommesen är likaså inte i behov av någon närmare beskrivning: tunna och lite smaklösa. Sås/diputbudet är föredömligt, med alla möjliga tillval.

Sammanfattningsvis så vet du nog vad du får på Sibylla personligen har jag förätit mig på det, men restaurangen ska ha en rejäl eloge för möjligheten till god, kall, öl till maten.

Betyg: 3

O'Learys kräver väl nästan ingen närmare presentation. De flesta som antingen är intresserade av köttfokuserad mat, eller bara har ett osunt förhållande till att titta på sport, har besökt detta ställe någonstans i Sverige. O'Learys i Kristianstad skiljer sig inte från mängden direkt, grönt överallt och massor med Boston-romantik på väggarna. Dock inhyst i gamla stadshotellet så det är högt i tak, med vacker stuckatur.

Burgare finns det ett flertal att välja på. Efter en väns inrådan föll mitt beslut för dagen för Bobby Orr-burgaren (139:-). Den här burgaren skiljer sig lite från mängden, då den är fylld med stekt lök, champinjoner och paprika. Det ger en lite annorlunda smak, intressant som omväxling, men det smakar inte riktigt hamburgare. Köttet i sig är gott, framförallt om man gillar den kompakta finmalda färstypen, dock är jag själv mer svag för kött av det mer rustika slaget. Stort plus för pommesen som är bäst hittils, krispiga och stora. Såsutbudet är godkänt, med en härligt syntetisk husets BBQ-sås. En pytteliten coleslawskål till detta, som är lite sur för min smak, och en helt godkänd majonnäs. Allt i en liten korg som, även om den är lite opraktisk att äta ur, är lite mysig.

Betyg: +++ (bättre betyg kommer när jag återvänder för en annan burgare, för fler besök blir det!)

Poco Loco är en klassisk restaurang för ski-bums och andra D-bags i Chamonix, stora burgare man blir rejält mätt av efter en dag i backen. Det är den enda restaurang jag minns från när jag var i Chamonix en vinter för sju år sedan, om det var för burgarna, lokalen eller sällskapet är jag inte säker på. Men säkert var att innan jag klev in på stället var förväntningarna skyhöga och det är såklart lite av en risk…

Lokalen i sig är en upplevelse, det är mest bara ett hål i väggen för take-away-gäster, men längst in på nedervåningen finns en trappa upp på övervåningen där det finns ett par smala bord med plats för kanske 15-20 personer. Mysigt så det förslår.

Man får sin burgare i bruna papppåsar, lite genomskinliga på sina ställen av fettet. Pommesenhittar man mellan bröden, men ändå goda och krispiga. Brödet är hembakat, verkar det som, och frasigt och lite varmt. Biffen är inte en biff utan flera små, tyvärr lite tråkiga men det väger osten upp, det smakar som en stark Grevé. Riktigt god. För övrigt var det lite för lite sallad i min smak. Mätt blir man och det är inte så dyrt, vi var fyra som åt en varsinn burgare och delade på en kanna öl för 40€. Såsutbud: bara Ketchup och Majonnäs.

Levde detta upp till mina förväntningar då? Nja, nästan. Det känns inte som om jag kommer att minnas den här burgaren om sju år men den var verkligen inte dålig. Helt klart värt ett besök om man har vägarna förbi Chamonix.

Betyg: 4 av 6

Minus för: att det inte var på en tallrik, att pommesen var i brödet, biffarna var lite tråkiga.
Plus för: Osten, Lokalen, priset.

Ännu ett ställe på Möllan blir recenserat. En i den långa raden av uteserveringar, man bryr sig ofta inte särskilt om vilken av dem man hamnar på. Insidan av restaurangen skiljer sig dock lite, det ser nyrenoverat ut. Om man hade gjort renoveringen 1995 skull det här vara riktigt bra.

Det spelas Dolly Parton i bakgrunden och det bidrar till en god hamburgarstämning. Kan man tro. Men det är inte mycket kärlek slösat på den här tallriken. Pommes fritsen är av det tunna slaget du köper i frysdisken, och smakar som misslyckade donkenpommes med tillägget av rejält mycket grillkrydda. Burgaren ligger lite slarvig uppslängd på ena sidan tallriken. Köttet är helt klart godkänt, om än lite för kraftigt stekt, men även här sparar man inte med grillkryddan. Till det lite isberg och tomat med salladsgurka. Och såsen är den där orange med gurkabitar i som man som hamburgerälskare har tröttnat rejält på vid det här laget. Såsutbudet är rejält ledsamt, för att få någon sås överhuvudtaget är man tvungen att fråga; det finns ketchup. Vill man ha majonnäs eller bea kostar det 15 kr extra. Sen är det slut. Eftersom vi valt MFF-burgaren får vi dessutom bacon och ost på, baconet är en halv skiva halvstekt. Osten är helt ok, men lite tråkig och märks inte riktigt bakom hamburgersåsen.

Mascot duger lika bra som något annat på möllan om du vill ta en öl på uteserveringen, utbudet av öl är helt ok, men kom inte hit om du vill ha en hamburgertallrik.

Betyg: +

John Bull Pub i Lund hette förut Old Bull Pub i Lund, och dessförinnan hette det John Bull Pub också. Så namnet är tillbaka. Varför bytte det till att börja med? Oklart, ett rykte som florerat gör gällande att man ville undvika associationen till en London-pub för nationalistiska Chelsea-fans.

John Bull är nämligen Englands motsvarighet till Uncle Sam, men engelsman som han är så har han en stabil kagge och är godsägare.

John Bull skiljer sig från många andra pubar i Sverige på så sätt att den är öppnad av en genuin britt, vilket märks. Inte minst på den gräsliga inredningen som går i vinrött, lila och brunt. Men det har en viss charm, och ska man sitta och titta på en Sunderland-match en lördag eftermiddag så finns det knappt något bättre ställe.

Här finns en klassisk brittisk pubmeny med fish & chips och andra givna rätter. För svensken finns dock inget mer givet på en brittisk pub än en Hamburgertallrik. Hamburgaren är faktiskt överraskande god. Väldigt enkel, innehållande allt det du räknar med att en hamburgare ska innehålla. Såsutbudet är rejält tilltaget och innehåller de brittiska favoriterna HP-sås och nya bubblaren Worchestershiresås, samt såklart ättickssås.

Pommesen är av standard färdiglagade varianten, men vällagade och krispiga. Största behållningen är dock själva köttet, alltid uppskattat när man själv får välja tillagningsgrad, och det är riktigt gott, med ett inslag av kalvlevertoner (vilket beror på att man blandar in bacon i köttfärsen visar det sig.)

Betyg: ++++

Idag öppnar vi upp för en gästrecension från Stockholm. Inte en hamburgertallrik om ska vara noggräknad, men ändå en burgare värd att berätta om.

Öppen Iwagyu-cheeseburgare.

Matbaren är Mattias Dahlgrens budgetalternativ på Grand Hotel i Stockholm. Miljön är trivsamt kaotisk och väldigt avslappnad. Maten är fantastisk och restaurangen har belönats med en stjärna av Guide Michelin tre år i rad. Sedan något år serveras här en hamburgare gjord på iwagyu-kött från djur uppfödda i Sverige. Iwagyudjuren föds upp i en lugn och stressfri miljö för att minska bismak av stresshormoner. Djuren får massage dagligen och musikunderhållning under idisslandet. I Sverige slaktas max ett dussin djur om året och köttet kostar upp mot 20000 kr/kg. Mattias Dahlgren gör hamburgare av köttet. Och vilken hamburgare!

Tillgången på denna hamburgare är mycket begränsad, man serverar endast ca 10 burgare per kväll. Man måste förboka sin burgare allra senast när man anländer restaurangen.

Hamburgerbrödet är hembakt och stekt till frasig perfektion. På detta ett tunt skikt talgemulsion, lite sallad och sedan 100g halstrad Iwagyuburgare. Denna toppas med smält gruyere, stekt vårlök och rikligt med riven tryffel. Kombinationen är makalös. Köttet är underbart saftigt och aromatiskt och tillsammans med osten och tyffeln skapas en smaksymfoni som aldrig borde ta slut.

Tyvärr serveras inga pommes men det gör liksom inget.

Sveriges lyxigaste och godaste hamburgare finns hos Mattias Dahlgren i Stockholm. Den kostar 320 kr.

1002 är en av Malmös absolut mest klassiska hamburgerhak. Tidigare ett ställe med betydligt högre pretentioner på att vara en fin restaurang. Det försöket gick käpprätt åt pipsvängen, tills dess att man började med hamburgertallrik under ett fotbolls-EM, vilket slutade så väl att man fortsatt på det spåret.

Restaurangen är nu helt ägnad åt hamburgare, kan man tro, men en vän upplyste mig nyligen om att det finns en à la carte-meny bara man vänder blad i menyn. Men varför skulle man vilja det? Här är över 20 hamburgare, alltifrån den enkla cheese-burgaren till mer bombastiska alternativ.

Ett exempel från den senare kategorin är Juggernaut. Kompromislös skulle man kunna säga. Man skulle också kunna säga: Är det fortfarande en hamburgare? Köttet och brödet finns ju där, så vi kan godkänna den som en burgare. Därefter jordnötssmör, chipotleglace, bacon, jalapeños, cheddarost och lökringar. Osannolikt nog är allt det här faktistkt gott. Smakerna gifter sig förvånansvärt väl, åtminstone kommer de inte i vägen för varandra. Jordnötssmöret med chipotlesåsen blir en intressant kombination och då och då märker man av en bit jalapenño. Jag kan dock tycka lite synd om den stackars lökringen som till oigennkännlighet blivit nedspolad av såser.

Till detta finns det tyvärr enbart husets egna chilliketchup, tabasco och en aioli till pommes fritsen, lite tråkigt är det. Pommesen är som på så många andra ställen styvmoderligt behandlad, och inget man hoppar högt över. Ett plus är att man kan få klyftpotatis och sallad istället, och även blanda detta.

Kan som passus lägga till att jag även smakat deras vego-burgare, som faktiskt är bland de godaste vegetariska alternativ som jag testat. Köttig konsistens, vilket är ett mycket stort plus när man ska kalla något för hamburgare.

Slutligt omdöme då? Visst blir man obehagligt mätt när man ätit den här burgaren och det går inte att sticka under stol med att Juggernaut antagligen ger dig kalorier som räcker hela vägen till Beach 2012, men väljer du den medveten om det så kommer du få en burgare du garanterat aldrig smakat förr.

Betyg 4,5 (av 6 möjliga) Minus för tråkiga pommes, dåligt såsutbud och inte jättesnäll personal. Plus för att det är en riktigt god burgare, tro det eller ej.

Bishop's Arms i Kristianstad är väl samma sak som alla andra Bishop's Arms i Sverige kan jag tänka. Här kan vi snacka låtsasengelsk pub. Vi vet alla om att det är betong bakom träpanelerna, men vi myser ändå. Vi vill ju ha det så här mörkt och murrigt när vi dricker vår öl. Att det sen är en Svensk-Indisk hotellmagnat som ligger bakom alla ställena bortser vi gärna ifrån.

Hamburgaren då? Bra på många sätt, sämre på andra. Goda pommes, om ändå inte egengjorda såklart. Det är inte heller köttet (som är som en tjock sibyllaburgare), som ändå får godkänt, främst för Hickoryglazen. Glaze är bra. Såsutbudet är som bilden visar föredömligt. Brödet är någon form av "nyttigt", dock kan jag känna att om man nu käkar hamburgertallrik med pommes och redan gått all-in är det ett skralt plåster på sittsåret.

Bra burgare, om än inte så originell.

++++ (av 6)